Till minnet av Julia, Marita och Niklas.
När jag flyttade senast så frågade min sambo om vi kunde slänga den gamla och rangliga strykbrädan. Svaret var ett bestämt, och lite hårt, nej. Efteråt fick jag förklara hela historien om strykbrädan.
Det var några år innan tsunamin i Thailand som jag hjälpte min vän Niklas att flytta från Hornstull till S:t Eriksplan. Kvar i lägenheten när allt var klart var en sliten strykbräda. Han frågade om jag ville ha den, vilket verkade vara praktiskt eftersom jag då inte ägde en. Niklas finns inte med oss längre. Niklas, Marita och deras dotter Julia omkom i Tsunamin 2004. Den enda fysiska sak jag har kvar som minne av dem är strykbrädan som påminner mig om en levnadsglad familj med ett stort gemensamt intresse, bridgen.
I DN läste jag tidigare om Bob och Maria som förlorade sina respektive familjer i tsunamin för snart 10 år sedan. Känner en stor saknad av mina vänner. När min son, fem år, säger – pappa om man kommer ihåg sina döda så har de inte riktigt dött så ville jag dela med mig av denna historia.
När strykbrädan kommer fram ler jag och tänker på Julia, Marita och Niklas. Saknar dem.
Proaktivt 